Jag förlorade hästen jag älskade mest. En treårig travare, vad skulle jag med den till tänkte alla? Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag fastnade för honom så snabbt. Men när jag fick reda på att dom kanske tänkte sälja honom blev jag helt lyrisk, sprang in till mamma & pappa som sa nej. Hade kanske inte gjort någon skillnad. För ett par veckor där efter skulle han skickas iväg någonstans, vet inte vart, han blev illa sparkad och var tvungen att avlivas, fanns inget att göra. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, vid det tillfället. Han var bara.. borta.

Hade alltid varit så inställd på att tävla, hoppa SM med min alldeles egna häst, men när Egon (Elegant, som han hette) kom in i bilden försvann allt det där. Skitsamma om jag inte kunde tävla. Skitsamma om det skulle ta hur lång tid som helst att skola om honom till ridhäst. Bara vi var tillsammans.

Jag fortsatte såklart med hästar. Och jag åkte till Byestad igen, första gången när han inte var där. Tanken av att han faktiskt var död var omöjlig för mig att acceptera. Men jag gick vidare, även om bilden av honom ständigt dyker upp i mitt huvud.

Men 2012 ska bli det bästa året någonsin. Jag ska leva mitt liv fullt ut varje dag, sedan ska jag sitta här, framför datorn igen om exakt ett år, och kunna säga att det finns inget jag ångrar.

Ta hand om er.
//Wilma